﻿och skön konst — särskildt musikens, den
kanske mest humaniserande af alla de sköna
konsterna. Dalman var äfven den varma-
ste fosterlandsvän. Sveriges forntid och
framtid intresserade honom mest af allt.
Derpå tänkte, derom talade han ständigt,
äfven långt efter det pennan för alltid
fallit ur hans hand. Och äfven just det
drag i hans offentliga lif, som kanske skaffat
honom de flesta klandrarne — fiender
hade han inga — vi mena hans uppträ-
dande i norska ståthållarefrågan, berodde
uteslutande på hans om ock kanske i detta
fall något missriktade fosterlandskärlek.
Sverige framför allt, det var hans lösen,
och han ville icke medgifva, att någon hän-
syn finge göra sig gällande framför hvad
han ansåg vara Sveriges obestridliga rätt.